Publicerad i Svenska Dagbladet, ”Under strecket”, 10 november 2003
startsida
Lögner och svek kantade Freuds karriär
Sigmund Freuds inflytande över psykologin har varit stort. Men i en ny bok tecknas psykoanalysens fader som en skrupelfri lögnare som svek sina patienter, en pionjär vars framgångar till stor del berodde på att han var en skicklig författare. Av Nils Wiklund
Den psykoanalytiska teorin, som skapades av Sigmund Freud i början av 1900-talet, får allt mindre uppmärksamhet inom den vetenskapliga psykologin. Ur vetenskaplig synvinkel är detta naturligt, eftersom studier redan på 1950-talet kunde visa att den psykoanalytiska behandlingsmetoden inte hade några påvisbara effekter, och att teorin inte hade någon egentlig substans. Man kunde därför förvänta sig att Freud och psykoanalysen snart skulle hamna i en allmän glömska på samma sätt som andra förlegade teorier.
Men Sigmund Freud är inte bortglömd. För lekmän symboliserar han rentav psykologin, och i slutet av 1900-talet var hans idéer fortfarande vanliga bland psykodynamiskt inriktade psykologer i Sverige. I Frankrike är dessa teorier dominerande även inom akademisk psykologi. I boken "Skapande genier" av Howard Gardner behandlas Freud som ett av sju genier under 1900-talet tillsammans med bland andra Einstein, Picasso och Gandhi. Den normala vetenskapliga glömskeprocessen tycks alltså inte räcka till. Under
de senaste 20 åren har ett flertal framstående forskare därför tagit itu med fenomenet Sigmund Freud från ett historiskt perspektiv, och försökt förstå och avslöja hur Freud arbetade och kunde få inflytande. Forskare som Malcolm Macmillan, Frank Cioffi, Allen Esterson, Frederick Crews, Hans Eysenck, Richard Webster, Robert Wilcocks, Han Israëls, Adolf Grünbaum, Jeffrey Masson, Edward Erwin och i Sverige Max Scharnberg har i djuplodande studier visat att Freuds teorier saknar grund, men också att Sigmund Freud inte förtjänar barmhärtighetens glömska; han tycks förtjäna en hårdare dom.
Samma budskap framgår av en ny avslöjande bok från Frankrike: Mensonges freudiens. Histoire d"une désinformation séculaire (Mardaga, 400 s) av Jacques Bénesteau, klinisk barnpsykiater i Toulouse. Titeln ("Freudianska lögner") sammanfattar det skoningslösa i Bénesteaus framställning. Det framgår att Bénesteau är väl insatt i forskningen om Freud, och alla hans påståenden styrks av referenser till tidigare studier. Även om
man känner till en del av Freuds tillkortakommanden drar man ibland efter andan inför de avslöjanden som framkommer.
Det är känt sedan länge att Freud missbrukade kokain och gav kokain till sina patienter, men Bénesteau redogör också för den oärlighet som Freud tidigt gav prov på när han ville göra karriär på forskning om kokain. Dels gjorde Freud oberättigade anspråk på att ha upptäckt ett faktiskt användningsområde för kokain, som lokalbedövning vid ögonoperationer. Dels, och värre, använde han injektioner av kokain för att bota en kollega från morfinmissbruk. En talangfull fysiolog, Ernst Fleischl von Marxow, hade genomgått kirurgiska operationer och fått morfin som smärtlindring, vilket lett till morfinberoende. År 1884 försökte Freud bota honom genom injektioner av kokain, och han publicerade genast resultatet, nämligen att Fleischl blivit botad. Freud fick den uppmärksamhet han ville ha, men andra läkare varnade för sådana injektioner. I själva verket hade Fleischl inte alls blivit fri från sitt
morfinberoende utan i stället utvecklat ett dubbelt narkotikaberoende. Han dog som en människospillra 1891. Bénesteau betonar att Freud från början vetat att Fleischl aldrig blivit botad, och att Freud rentav anklagar patienten för Freuds eget misslyckande. Detta var det första, men långtifrån det sista, av Freuds allvarliga misstag att behandla patienter.
År 1895 behandlade Freud en kvinna med magbesvär, Emma Eckstein. Utan kroppslig undersökning kom han fram till att problemen berodde på masturbation. Freud hade då ett nära samarbete med den märklige läkaren Wilhelm Fliess, som kommit på idén om en näsreflex: ett samband mellan neuroser och näsan och genitalia. Freud föreslog att Emmas "neuros" skulle botas genom en näsoperation, som genomfördes av Fliess, med katastrofalt resultat. Hennes magproblem fortsatte förstås också, och till slut anlitade hon en läkare som fann de kroppsliga orsakerna.
Freud har skrivit sex längre fallbeskrivningar, men gemensamt för dem alla är att ingen visat sig botad. I
en studie över "hysteri" uppgav Freud att han botat 18 patienter, men senare forskare har klargjort att flera av patienterna troligen var påhittade, och i den mån de över huvud existerade blev de inte botade.
Den retorik och övertygelsevilja som kännetecknar Freuds skrifter gäller också för behandlingsmetoden, som innebar ett stort antal tillfällen, flera gånger i veckan, under flera år. Terapeuten söker efter orsaker i barndomen, särskilt i relationen till föräldrarna, som orsak till patientens problem. Även blivande analytiker får genomgå en "läranalys" på samma sätt som patienterna. De mörka minnen som genom analysen suggererades fram behövde inte ha någon motsvarighet i verkligheten, men kunde ändå få en kraftfull psykologisk effekt på den som kommit i känslomässigt beroende till sin analytiker. Hur skall annars den höga frekvensen av självmord bland patienter och analytiker kunna förstås?
En vän till Freud hade sänt sin hustru till Freud för behandling, och hon tog sitt liv genom att kasta sig ner
i trapphuset där Freud bodde. Viktor Tausk tog livet av sig då Freud begärde att hans analytiker skulle avbryta analysen med honom. Freuds systerdotter gick i analys hos Paul Federn, då hon i Freuds bostad tog livet av sig. Federn var beryktad för att hans patienter tog livet av sig; förutom Freuds systerdotter även ett syskonbarn till Bertrand Russell. Federn tog själv livet av sig, efter att först ha skjutit på ett porträtt av Freud. Freuds dotter, Anna Freud, analyserade barnen till en nära väninna och två av dem tog livet av sig i Freuds Londonbostad. Deras hushållerska under 53 år uttryckte sin förvåning över att så många av professorns och fröken Freuds patienter skulle ta livet av sig. Av de 149 medlemmarna i Wiens psykoanalytiska förening fram till 1938 tog ett tiotal livet av sig och bland de dåvarande 307 medlemmarna i internationella psykoanalytiska föreningen begick minst 25 självmord. Normal suicidfrekvens är cirka 10-20 på 100 000 invånare.
Det finns självklara etiska regler för terapeutisk behandling, exempelvis att inte ha sexuella kontakter med patienten och att inte ha en nära släkting i behandling. Den psykoanalytiska historien är en rysare i brott mot alla etiska regler. Listan över analytiker som inledde sexuella kontakter med sina patienter är så lång att sådana kontakter tycks ha varit allmänt accepterade. Freud själv hade sin dotter Anna i en långvarig analys. Han skrev senare en artikel om "fallet", "Ett barn blir slaget", utan att då avslöja att det handlade om hans egen dotter.
Etiska överväganden tycks inte heller ha väglett Freud i fallet Horace Frink. Frink var en 38-årig amerikansk analytiker som kom till Wien 1921 för analys hos Freud. Han var lyckligt gift med två barn, mentalt stabil och allmänt väl ansedd. Han avslöjade för Freud att han hade en sexuell relation med en patient, Angelika Bijur, som var mångmiljonär. Freud som behövde en följsam ledare för psykoanalysen i USA, och som såg en möjlighet till finansiering av verksamheten, föreslog att både Horace och Angelika skulle skilja sig och gifta sig med varandra. Om inte skulle Horace, enligt Freud, inte kunna kontrollera sin latenta homosexualitet, något som Freud förklarade också för Angelika. Hon begärde skilsmässa, och inom ett par månader dog hennes förkrossade make, som såg Freud som skuld till vad som hänt. Horaces hustru Dora begärde också skilsmässa och Angelika och Horace kunde gifta sig. Han hade blivit psykiskt bruten av Freuds analys. Han gick ner 20 kilo i vikt och såg ut som ett vrak om man jämförde foton på honom före och efter analysen. Trots hans nu sviktande psykiska hälsa utsågs han 1923 till ledare för psykoanalytiska föreningen i New York, men hans hälsa försämrades och han fick senare tas in på sjukhus.
Tusentals av de dokument som finns i Freud-arkivet (hos kongressbiblioteket i Washington) är fortfarande hemligstämplade. De har givits olika årtal för när de blir offentliga. Freudforskningen kommer därför att få nya dokument bland annat år 2013, 2057, 2102 och några dokument som ändrades från 2102 till 2113: något förbryllande val av årtal. Freud skulle säkert ha föredragit att dokumenten bränts, med tanke på de avslöjanden som framkommit av de dokument som hittills offentliggjorts, till exempel hans brev till Wilhelm Fliess. Dessa brev räddades till eftervärlden av prinsessan Marie Bonaparte (gift med prins Georg av Grekland och Danmark), som fick köpa breven av Fliess änka med förbehållet att de inte fick hamna i familjen Freuds ägo. Freud bad henne att bränna breven, vilket han själv gjort med breven han fått från Fliess, men prinsessan bevarade dokumenten och även andra handlingar som hon tog tillvara i samband med att hon hjälpte Freud att fly från Wien vid nazisternas intåg 1938.
Freuds övertygelsekraft beror till stor del på att han var en skicklig författare, väl förtrogen med de retoriska regler som utvecklades redan under antiken. Freuds bok om Leonardo da Vinci är därför fascinerande läsning, trots att hans analys, som Bénesteau visar, är helt grundlös. Freud hävdar att även da Vinci var (latent) homosexuell och grundar det på Leonardos barndomsminne att en gam slagit stjärtfjädrarna mot hans mun när han var helt liten. Freuds analys bygger på gamens symboliska betydelse som modersfigur i den egyptiska mytologin. En annan utgångspunkt var att Leonardo fram till fem års ålder växte upp hos sin mor utan någon far; en dominerande mor och en svag eller frånvarande far predisponerar, enligt Freud, till homosexualitet. Bénesteau påpekar att inga bevis finns för att Leonardo faktiskt var homosexuell. Vidare har Freud fel om hans uppväxtförhållanden; Leonardo flyttade tidigt till sin fars familj. Inte heller kan da Vinci på 1500-talet ha känt till tolkningar av den egyptiska mytologin som blev kända långt senare. För övrigt spelar detta ingen roll, eftersom Freuds utläggningar om gamens betydelse bygger på en felöversättning. Da Vinci skriver i själva verket om den eleganta rovfågeln gladan (italienska: nibbio). Freuds retoriska mästerverk raseras alltså helt, men inte nog med det. En studie av Han Israëls visar att Freud var väl medveten om att nibbio betyder glada. Det innebär att hans studie byggde på en medveten fiktion, inte ett oavsiktligt misstag.
Bénesteau nöjer sig alltså inte med att anklaga Freud för misstag och självförvillelse; han hävdar att Freud avsiktligt falsifierade sina data och medvetet ljög om de verkliga förhållandena. Vetenskapens historia visar i regel mildhet över tidigare forskares misstag; framsteg förutsätter ju att tidigare forskare inte kommit lika långt i sin förståelse av omvärlden. Men Freudforskningens budskap är att Sigmund Freud faktiskt inte förtjänar denna mildhet.
Freudforskningens lustmord på Freud och hans lära kommer säkerligen att fortsätta allteftersom fler av de hemligstämplade dokumenten i Freud-arkivet blir tillgängliga, men ytterligare studier behövs för att förklara hur denna dåligt underbyggda lära kunnat få så stort inflytande. Fortfarande talar många psykologer i psykoanalytisk anda om "en tidig störning" som orsak till patientens problem och fortfarande omnämns Oidipus-komplexet och de orala, anala och falliska stadierna i de flesta introduktionsböcker i psykologi.
Nils Wiklund
är docent i psykologi
