till startsida

 

Nedan återges fyra av de artiklar som jag i ett tidigt skede skrev om Quickfallet, samt det brev som jag skrev till Gällivare tingsrätt inför rättegången mot Quick år 1996.

 

Quicks erkännanden bör utredas på nytt

Svenska Dagbladet 21 juli 1996, sid. 20, Kultur

 

av Nils Wiklund

 

Thomas Quicks uppgifter har visat sig vara ogrundade i de fall de har kunnat kontrolleras. Därför bör riksåklagaren göra en förutsättningslös utredning och eventuellt begära resning i de morddomar som hittills avkunnats. Om det visar sig att han faktiskt är oskyldig måste det också utredas hur det kunnat gå till att han ändå har blivit fälld.

 

Den norska polisen har, bokstavligen, gått till botten med att undersöka Thomas Quicks påståenden att han mördat en norsk flicka och placerat offret i en tjärn. Flera veckors sökande i tjärnen har visat sig resultatlösa. Den svenska polisen har noggrant genomsökt vinden i ett hus där Quick bott, och där han sagt att han gömt likdelar. Några rapporter om fynd har inte hörts av.

   Om likdelar hade påträffats på de ställen som Quick beskrivit hade han kunnat knytas till mord på dessa personer. När hans uppgifter nu visat sig vara otillförlitliga, innebär det att hans uppgifter och eventuella "minnesbilder" måste betraktas som ogrundade och troligen påverkade av terapisamtal och polisförhör på det sätt som fil dr Astrid Holgerson diskuterat i artiklar i Svenska Dagbladet (15/2, 6/3 1996). Det är känt att Quicks erkännanden om en lång rad mord har framkommit i samband med psykoterapisamtal på Säters sjukhus.

                          ***

Scenariot påminner om de alltmer fantastiska berättelser som framkom i det s k Södertäljemålet, där en flicka först berättade om sexuella övergrepp och efter fortsatta terapisamtal och polisförhör så småningom började berätta om

satanistiska rituella övergrepp inklusive ett flertal barnamord. Hon pekade ut platserna där liken skulle ha begravts, men inga fynd gjordes. Slutsatsen blev att hennes makabra uppgifter saknade grund.

   När Quicks uppgifter nu visat sig vara ogrundade i de fall där de kunnat kontrolleras finns anledning för riksåklagaren att göra en förutsättningslös utredning, och eventuellt begära resning, i de morddomar som hittills avkunnats. Det finns i dessa domar ingen bevisning som är oberoende av Quicks egna utsagor i form av dna-analyser, fingeravtryck, blodfläckar, vapen eller annan teknisk

bevisning. Allt står och faller med bedömningen av hans egna utsagor. Om han faktiskt är oskyldig till de mord han redan är dömd för vore detta komprometterande för rättsväsendet, men än värre för tilltron till rättsväsendet vore om man försöker blunda för en sådan möjlighet.

   Om det visar sig att han är oskyldig måste också utredas hur det har kunnat gå till att han ändå blivit fälld. Är det fråga om falska terapiminnen, som Quick själv tror på? Har polisförhören haft avgörande inflytande? Har behandlingspersonal och polis blivit vilseledda av Quick själv, eller är det ett mer komplicerat förlopp? Vad kan det ha för betydelse att Quicks terapeut, Birgitta Ståhle, är gift med en polisman i Falun där utredningen 

bedrivs?

 

I Piteåmålet uppgav Quick att han kunde peka ut var han grävt

ned delar av lik som han styckat. Om han hade kunnat visa detta, hade det inneburit en avgörande bekräftelse av hans uppgifter - men det kunde han inte, lika litet som i Norge.

Detta tolkas i ett av sakkunnigförhören som att han inte ville visa var han gömt likdelarna, att han ville behålla dem som ett slags fetisch. En mer närliggande tolkning är att han inte kunde peka ut sådana ställen.

   En stor del av Gällivaredomen (se SvD 23/2), ägnas åt vittnesuppgifter som stödjer att Quick besökte Gällivare 1984. Detta är inte alls något bevis för mord; de flesta som besökt Gällivare har inte gjort sig skyldiga till mord. En alternativ tolkning är att en falsk minnesbild eller

berättelse växt fram med utgångspunkt i ett sådant besök. Falska berättelser konstrueras regelmässigt kring någon form av verklighetsunderlag.

   Vidare bedöms Quicks utsagor om tillvägagångssättet överensstämma med den rättsmedicinska undersökningen av skadorna på kropparna. Likaså skall vissa detaljer i hans utsagor överensstämma med vad som är känt om brottsplatsen.

För att bedöma dessa utsagor krävs en noggrann analys av hur utsagorna har vuxit fram. Viktiga felkällor är dels terapipåverkan och dels påverkan i polisförhör. Man frågar sig om rättsmedicinaren har jämfört de iakttagna skadorna med Quicks samtliga utsagor om händelseförloppet, eller om han endast har jämfört med en sammanställning av ett urval av utsagorna.

                          ***

Vad gäller polisförhören har framkommit att Quicks uppgifter

från början var fragmentariska och osammanhängande för att så

småningom bli mer detaljerade. Detta mönster är vanligt förekommande i samband med falska berättelser. Det framgår också att Quick givit flera olika versioner av vad som hänt, men möjligheten av påverkan i polisförhören har inte analyserats. För att bedöma om sådan påverkan förelegat har förhörsledarna kallats som vittnen; men de kan naturligtvis inte själva bedöma den påverkan som de eventuellt har utövat. För att undvika påverkan i framtida förhör med Quick vore en metodmässig säkerhetsåtgärd att välja en förhörsledare som själv inte känner till de avgörande detaljerna i händelseförloppet. Likaså måste det klarläggas att sådana detaljer inte blivit allmänt kända redan tidigare genom rapporter i massmedia.

   Falska minnesbilder som grund för erkännanden är ett välkänt fenomen som beskrivits redan för ett halvsekel sedan, exempelvis av Altavilla i hans bok om rättspsykologi. Från senare år finns ett noga dokumenterat fall av falska erkännanden efter hypnosliknande suggestioner, det s k Ingramfallet. Där visade det sig att personen lätt kunde fås att erkänna nya händelser som utredaren själv hade hittat på för att testa de tidigare minnesbildernas giltighet.

   Den sakkunnige Sven-Åke Christianson har inte uppmärksammat de avgörande felkällorna, än mindre fäst rättens uppmärksamhet på dessa. Han framför däremot häpnadsväckande spekulationer om seriemördare, som han tillämpar på Quick som om det vore klarlagt att denne är en sådan. Christianson hade den dubbla funktionen att först uppträda som biträde åt åklagaren i utredningen, och sedan själv bedöma utredningsresultatet som sakkunnig åt domstolen. En sådan dubbelroll bryter klart mot Psykologförbundets etiska regler.

   Rättens ledamöter har därför ställts inför en utomordentligt svår uppgift, där egna initiativ om ytterligare sakkunnigutredningar hade kunnat minska risken för en felaktig dom. Försvararen Claes Borgström har hävdat att Christiansons insatser inte hade någon betydelse för målets utgång. I domen står däremot: "Slutligen må i sammanhanget beaktas vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner samt sin uppfattning därom, att ingenting framkommit som ger stöd för att det från Quicks sida skulle föreligga ett falskt erkännande." Den offentliga debatten om målet kan i någon mån ersätta de prövningar i högre instans, som varken åklagare eller försvarare har begärt.

 

Nils Wiklund

leg psykolog, docent i rättspsykologi

 

©Svenska Dagbladet eller artikelförfattaren.

 

 

 

 

Dagens Nyheter, 8 maj 1998

 

”Utred felkällorna i fallet Quick”

 

Thomas Quicks berättelser måste nu granskas av oberoende psykologer och jurister, skriver docent.

 

Mordrättegångarna mot Thomas Quick är unika på många sätt. Det västerländska rättegångssystemet bygger på två-parts-konfrontationen, där domstolen försöker finna sanningen genom att värdera dels åklagarens argument för åtalet och dels försvararens argument för ett annat synsätt. I Quick-rättegångarna har något sådant motsatsförhållande inte funnits .

   I den nyligen avslutade fjärde rättegången mot Thomas Quick föreföll parternas roller närmast ombytta i slutpläderingarna. Åklagaren uttryckte tydligt sina tvivel - och med en psykologisk term ”frustration” - över bevisningen och problemen i de mångåriga utredningarna, medan försvararen försökte stilla åklagarens och rättens tvivel.

   //Eftersom Quick erkänner morden och av olika skäl vill bli fälld, kan försvararen naturligtvis inte försöka få honom friad, och domstolen berövas det ifrågasättande som är centralt för domstolsprocessens tvåpartssystem. Lagmannen som satt ordförande formulerade själv ett stort antal ifrågasättande kontrollfrågor, något som är ganska ovanligt i svenska rättegångar, där domarna i första hand aktivt lyssnar på parternas förhör och motförhör. Att själv genomföra kontrollförhör och därefter själv värdera vad som framkommit är svårare än att lyssna på när parterna själva ansvarar för kontrollförhören.// *

   Samtliga mordrättegångar mot Quick har i huvudsak byggt på en värdering av tillförlitligheten i hans egen berättelse. Vissa av hans utsagor från de mångåriga utredningarna har jämförts med olika kända omständigheter. Någon teknisk bevisning som entydigt bundit Quick till något av morden har inte funnits.

Under sådana omständigheter hade det varit naturligt att göra en noggrann och systematisk analys av Quicks utsagor, deras uppkomstbetingelser och utvecklingshistoria. I den massmediala debatten under åren har såväl psykologer som granskande journalister framfört starka tvivel rörande trovärdigheten i Quicks utsagor. Hans minnesbilder av tidigare bortglömda övergrepp i barndomen och den långa raden av erkända mord har successivt vuxit fram under två betingelser: dels i psykologiska terapisamtal på Säters sjukhus, och dels i vad Quick själv kallar ”dialoger” med polisen, i regel med en och samma polisman.

   När berättelser successivt växer fram under ett stort antal polisförhör är det ur utsagepsykologisk synvinkel oundgängligt att systematiskt granska ”dialogen” för att kunna värdera de utsagor som slutligen presentras inför domstolen. Fil dr Astrid Holgerson som granskat förhörsprotokoll från tidigare Quick-utredningar, har funnit kraftig påverkan genom ledande frågor och direkta upplysningar om sakförhållanden från förhörsledarens sida.

   Försvarsadvokaten vände sig i sin slutplädering till journalister, psykologer och  jurister, som deltar i debatten i massmedierna och bad dem att besinna sitt ansvar. Även Thomas Quick vände sig direkt till journalisterna och lyfte fram en av de mest godtrogna som ett föredöme. Men eftersom två-partsförhållandet har saknats i alla Quick-rättegångarna måste en kritisk massmedial debatt bli en ersättning, om än otillfredsställande, eftersom debatt utanför domstolen normalt inte bör påverka domstolens beslut.

   Advokaten tog särskilt avstånd från de psykologer ”som inte varit med”, men som ändå deltar i debatten. Problemet med Quick-rättegångarna är i själva verket det motsatta. De psykologer som yttrat sig inför domstolen har i alltför hög grad ”varit med” i alla skeden av framväxten av berättelserna.

//I Dan Larsson i övrigt initierade artikel (DN-debatt 3/5) hävdar han att vittnespsykologer anlitats, men detta är fel. Inte i någon av rättegångarna har vittnespsykologisk expertis anlitats vare sig för att analysera polisförhören eller de s k videorekonstruktionerna. De psykologer som faktiskt anlitades saknar vittnespsykologisk kompetens.//

   Den psykolog som under flera år haft Quick i samtalsterapi, och som således kan vara en viktig källa för påverkan, hörs i rättegångarna och får själv bedöma den eventuella påverkan hon kan ha utövat. En annan psykolog, som biträtt åklagaren i de s k ”rekonstruktionerna” har därefter själv anlitats för att bedöma värdet av det han varit med om att konstruera. Denne psykolog har dessutom under åratal offentligt kallat Quick för ”seriemördare”. Även försvararen har regelmässigt deltagit i polisförhör, vallningar och rekonstruktioner, och i den senaste rättegången är till och med en av domarna densamme som tidigare dömt Quick för ett mord.

   Denna intimitet mellan alla inblandade ”som varit med” gör oberoende granskningar till ett krav. Helst borde det ske inom ramen för rättegångarna, men eftersom detta inte skett, bör såväl granskande journalister som psykologer och jurister aktivt delta i debatten.

   Försvarsadvokatens upprepade försök att tysta den offentliga debatten är både upprörande och ansvarslöst. Han borde själv ha försökt att åstadkomma en oberoende granskning inom ramen för domstolens prövning.

Av hänsyn till de mördades anhöriga och för tilltron till rättsväsendet är det av stor vikt att de avgörande möjliga felkällorna utreds.Oberoende av om Quick frias eller fälls i den nu avslutade rättegången bör oklarheterna utredas noggrant, så att man kan komma till klarhet i frågan om Quicks berättelser är en produkt av terapisamtal

och polisförhör.

 

Nils Wiklund, docent i rättspsykologi

DN DEBATT 8/5 1998

 

* Stycken markerade med //....// fanns inte med i den tryckta versionen

 

 

 

__________________________________________________________________

Dagens Nyheter 9 juni 1998

 

”Advokaten vilseleder om bevisen mot Quick”

Nils Wiklund svarar Claes Borgström om Quickrättegångarna

 

Advokaten Claes Borgström bekräftar genom en debattartikel i DN (6/6) att han ser som sin roll att övertyga om Thomas Quicks skuld, inte om hans oskuld. Detta var utgångspunkten för min tidigare artikel (DN 8/5).

   Jag ifrågasätter inte försvarsadvokatens sätt att arbeta eller hans engagemang. Däremot uppstår ett metodproblem för domstolen, eftersom ingen part eller sakkunnig försökt att ifrågasätta Quicks berättelser. Den symbios som funnits i samtliga utredningar mellan åklagare, försvarare, polis, psykoterapeut och ”minnesforskare” gör att samtliga Quick-utredningar hittills haft samma metodproblem.

   Borgström påstår att jag skulle göra ”anspråk på att känna sanningen när det gäller morden”. Detta är inte sant, och jag skulle kalla det för en medveten lögn, om det framfördes av någon annan än en försvarsadvokat, som med sedvanligt engagemang och retorik för sin klients talan.

   Borgström vet mycket väl att jag aldrig yttrat mig om Quicks skuld eller oskuld, utan endast hävdat att de avgörande felkällorna måste utredas. Första gången gjorde jag det i ett påpekande till Gällivare tingsrätt (med kopia till Borgström), när felkällorna och betydelsen av psykologernas spekulationer blivit uppenbara. Det är enda gången jag haft anledning att på detta sätt skriva till en domstol; senare har felkällorna blivit allmänt kända genom massmedierna.

   Eftersom de avgörande felkällorna inte är utredda vad gäller eventuell påverkan i de psykologiska samtalen och eventuella ledtrådar i polisförhören, kan varken jag eller någon annan veta sanningen vad gäller Quicks berättelser.

Finns det avgörande påverkan i polisförhören eller i psykologsamtalen? Eller är Quicks utsagor så speciella i de förhör där de framkommit att de måste bedömas som tillförlitliga, även när samtliga polisförhör och psykologsamtal analyseras systematiskt? Om det skulle visa sig vid en sådan analys att utsagorna är ogrundade uppstår följdfrågor: Är hans utsagor i så fall uttryck för ”falska minnesbilder” som han själv tror på, eller är han själv medveten om att berättelserna är ogrundade?

   Ingen av dessa frågor är utredd, och de skulle kräva ett betydande arbete. Analysen av hur berättelserna uppkommit och förändrats är nödvändig för att kunna bedöma de slutprodukter som presenteras inför domstolen.

Det är inte tillräckligt, som Borgström tycks tro, att vara med vid rättegången och lyssna på dessa slutprodukter. För att rätt kunna bedöma slutversionen inför domstolen är det nödvändigt att analysera bl a de 800 sidorna från polisförhören som föregått domstolsförhandlingen.

   Under senare år finns många svenska exempel, där felaktiga domar grundats endast på slutversionen av målsägandeförhör. Sådana felaktiga domar har kunnat rättas först efter att en noggrann analys gjorts av samtliga tidigare förhör. Ibland finns fem sex polisförhör som ger ett fylligt underlag för analyserna. I det senaste Quick-målet har 24 förhör hållits med honom av samma polis som i de tidigare utredningarna.

 

Borgströms ”försvarstal” för Thomas Quicks skuld är en partsinlaga. Han vilseleder läsarna när han gör gällande att det skulle finnas teknisk bevisning (benbitarna). Domen ger en annorlunda bild. Där står: ”Thomas Quicks erkännande utgör det enda beviset i målet som direkt talar för att Therese skulle ha utsatts för den gärning åklagaren beskrivit och för att Thomas Quick skulle vara gärningsmannen.”

   Vad gäller benbitarna står i domen att, på grund av vissa omständigheter, ”kan inte tilltro helt säkert sättas till hans berättelse”, dvs att de kommer från Therese. Vidare står i domen: ”Även om de rester av organiskt material och de föremål man funnit i nämnda skog således inte kan binda Thomas Quick till Therese, talar de dock i någon mån för att hans berättelse är riktig.”

   Redan av domen framgår också att många av Quicks berättelser varit motsägelsefulla eller felaktiga. Att noggrant analysera och redovisa samtliga polisförhör och psykologsamtal som genomförts med Quick kan komma att ta år i anspråk, men utan en sådan granskning kan ingen veta sanningen om Quicks berättelser.

 

Nils Wiklund

Docent i rättspsykologi

 

DN DEBATT 9/6 1998

 

________________________________________________

 

Svenska Dagbladet, 5 oktober 1998

 

Vittnespsykologer har inte anlitats i fallet Quick

 

Många som följt rapportringen av Quick-rättegångarna har säkerligen svårt att självständigt bilda sig en säker uppfattning om styrkan i bevisningen. Å ena sidan är Quick dömd för mord i fyra olika rättegångar, i samtliga fall visserligen efter erkännanden som framkommit under terapi. Å andra sidan framförs från flera håll tvivel om hållbarheten i bevisningen. Men hur många kan bedöma betydelsen av frågan om en trasig cykel i Gällivare stals före eller efter mordet, eller om kartan i en lokalkatalog innefattar en mordplats eller inte?
   I den senaste rättegången om den norska flickan Therése, åberopades en annan typ av mer konkret bevisning, nämligen benbitar, och för den stora allmänheten har benbitarna säkerligen avgörande betydelse för den egna värderingen. Om det är riktigt som massmedierna gång på gång rapporterar, att det verkligen är fråga om benbitar, som säkert kommer från en människa, närmare bestämt ett barn, och att de troligtvis kommer från Therése, finns väl ingen större anledning att ifrågasätta Quicks skuld. En journalist skrev nyligen att även om tekniska undersökningar inte kunnat bevisa att benbitarna kommer från Therése anses detta klarlagt genom andra detaljerade beskrivningar. De suggererande påståendena om benbitarna framförs som sanningar i nyhetsreportage både i dagspress och TV. Men massmediebevakningen har med rätta kritiserats för att ibland vara ensidig och okritisk, vilket också gäller för benbitarna, eller rättare sagt brandresterna av organiskt material.  

 

Både domen i Hedemora tingsrätt och sakkunnigutlåtandena rörande benbitarna ger nämligen en annan bild. I domen står bl a: "Thomas Quicks erkännande utgör det enda beviset i målet som direkt talar för att Therese skulle ha utsatts för den gärning åklagaren beskrivit och för att Thomas Quick skulle vara gärningsmannen". Vad gäller benbitarna står i domen att, på grund av vissa omständigheter, "kan inte tilltro helt säkert sättas till hans berättelse", dvs att de kommer från Therese. Vidare står i domen: "Även om de rester av organiskt material och de föremål man funnit i nämnda skog således inte kan binda Thomas Quick till Therese, talar de dock i någon mån för att hans berättelse är riktig."

   En genomläsning av expertutlåtandena rörande benen visar dessutom att den tyske professorn R Helmer två gånger reserverade sig för att han saknade erfarenhet av att undersöka förbrända ben från djur, vilket innebär att han saknade adekvat kompetens att skilja på olika typer av ben. En stor del av hans utlåtande ägnas åt frågan om brandresterna överhuvud var ben. Mot bakgrund av begränsningarna i hans kompetensområde förefaller hans s. k. "diagnos" något spekulativ: "Vad beträffar den fjärde provbiten skulle det av allt att döma kunna handla om en förkolnad benbit och närmare bestämt en del av en benpipa. Med avseende på storleken och utseendet tänker man i detta sammanhang i första hand på mänskligt ursprung. I detta fall skulle benbiten kunna komma från t ex änden av benet från en överarm eller ett lår hos ett barn, i synnerhet om det stämmer, att det beträffande den synliga bandartade tvärgående strukturen i spongiosdelen handlar om rester av en tillväxtskarv."

 

Den norske experten Per Holck har erfarenhet av brända ben från både människor och djur. Av hans detaljerade utlåtande framgick att tekniska analyser (DNA-analys och granskning i polariserat ljus) inte gav någon information, som säkert kunde "bevisa" ens att det var fråga om ben. Han skrev: "Da benbitene er brent, lar ikke en DNA-analyse seg utföre. Det har heller ikke vaert mulig å få frem noen mikroskopiske strukturer i polarisert lys, som eventuelt kunne ha ‘bevist’ at det virkelig var ben." Av utlåtandet framgår osäkerheten i hans bedömningar men hans konklusion blev att de omtalade fynden "efter all sannsynlighet" är benbitar från en människa, troligen en ung individ mellan 5 och 15 år. Det vore intressant att veta vad en oberoende granskning av benen vid Arkeoosteologiska forskningslaboratoriet, Stockholms universitet, skulle ge för resultat.

   De suggererande påståendena i massmedierna om att det säkert var fråga om ben från människa eller rent av från Therése är exempel på den typ av journalistiska förenklingar som journalisten Dan Larssons vänt sig mot i boken "Mytomanen Thomas Quick" (se Lennart Lundmarks artiklar i SvD 30 och 31 aug.). Boken är ett viktigt bidrag till den offentliga debatten om Quick-rättegångarna. Dan Larsson hävdar att domstolarna haft tillgång till ett ofullständigt material, där sådant som talat emot Quicks skuld uteslutits, och att varken åklagare eller försvarare ifrågasatt Quicks uppgifter.

   Tyvärr sprider Dan Larsson själv ett sakfel både i sin bok och tidigare i artikelform. Han hävdar nämligen att vittnespsykologer "till stor del bidragit till att Thomas Quick fällts för mord" (s 144). Sanningen är den motsatta. Ingen vittnespsykolog har anlitats i någon av de fyra rättegångarna. Det kan vara just avsaknaden av vittnespsykologisk analys som skapat problem.

 

Nils Wiklund

docent i rättspsykologi

 

 

_____________________________________________________

 

Mitt brev till Gällivare tingsrätt inför rättegången där:

 

                             Stockholm, 1996-01-10

  

 

Gällivare tingsrätt

Box 23

982 21 Gällivare

tel. 0970-75800

 

 

Ang.:  åkl. ./. Thomas Quick

 

 

Med anledning av de misstankar som nu riktas mot Thomas Quick ber jag att få fästa tingsrättens uppmärksamhet på de risker som finns med falska minnesbilder framkallade genom terapisamtal.

 

Falska minnesbilder är svåra att skilja från minnesbilder av verkliga händelser både för personen själv som har en sådan minnesbild och än mer för utomstående som har att bedöma om minnesbilden är genuin eller terapiframkallad.

 

Åtskilliga fall av falska minnesbilder har prövats i rättsliga processer främst i USA men även i Sverige. I flera fall har detta medfört att personer dömts till långa fängelsestraff för gärningar som de senare visat sig vara oskyldiga till. Detta har bidragit till att rättsväsendet satts i gungning och att tilltron till rättssä­kerheten minskat.

 

Vanligen berör innehållet i sådana falska minnesbilder hos en person gärningar som någon annan utfört mot personen i fråga. Men det förekommer också falska "inplante­rade" min­nesbilder med innehållet att personen själv utfört brott, t ex sexualbrott eller våldsbrott. Detta leder således till falska erkännanden. Ett väl dokumenterat fall är det s k "Ingram-fallet", där en person felaktigt trodde sig ha utfört en rad sexuella övergrepp. Till slut klarlades påverkansprocessen, och det visade sig att nya påhittade händelser lätt kunde inplanteras hos honom och fogas till de tidigare falska minnesbilderna. Ett nyligen prövat rättsfall i Halmstad ledde till att hypnos­framkallade minnesbilder inte bedömdes tillräckliga för att döma en person för det mord som minnesbilderna berörde. I det fallet var patienten och den misstänkte olika personer.

 

För att bedöma om risk för falska minnesbilder finns kan man exempelvis ställa följande frågor:

 

1. Har patienten under en längre period inte haft minne för de aktuella händelser­na, så att de uppges ha "återkommit" under terapiprocessen. Det ökar risken för en falsk minnesbild.

 

2. Finns bandupptagningar från de samtal där minnesbilderna berörts? I så fall kan ev. påverkansprocesser analyseras. I annat fall synes terapeuten inte ha klart för sig den interaktion som kan leda till falska minnesbilder.

 

3. Finns strikt oberoende stöd för misstankarna från annat håll än patientens egna utsagor (fingeravtryck, DNA-analyser, teknisk bevisning)? Om endast innehållet i utsagorna bedöms stödja misstankarna bör noggrant analyseras om innehållet kan vara hämtat från andra källor, t ex massmedier.

 

Om risk för terapiframkallade minnesbilder finns bör utsagorna underkastas sakkunniggransk­ning av psykolog med vittnespsykologisk universitetsut­bild­ning. Endast en sakkun­nig med denna kompetens och erfarenhet av utsageanalyser har möjlighet att i det aktuella fallet granska utsagornas uppkomstbetingelser och påverkansprocesserna. Endast genom en sådan noggrann analys av de autentiska utsagorna går det att nå fram till en säker slutsats om utsagornas tillförlitlighet. Om terapi­framkallade minnes­bilder, utan sådan analys, läggs till grund för dom­stolsbeslut finns risk för felbe­dömningar.

 

Med vänliga hälsningar

Nils Wiklund, leg psykolog,

docent i rättspsykologi,

specialist i klinisk psykologi