Rättspsykiatri, lagar

till startsida

 

 

 Läkartidningen, Nr 47, 2003, Volym 100  s. 3872-3876

 

Rättspsykiatrin åter i stöpsleven

 

Nytt lagförslag får massiv kritik av rättspsykiatrer

 

Lagstiftningen inom rättspsykiatrin har ständigt debatterats, och historiskt sett har det alltid varit svårt att hitta bra lösningar. Psykansvarskommitténs nya lagförslag innebär att psykiskt störda som begår brott ska kunna dömas till fängelse, och om psykiatrisk vård behövs ska den kunna ges under fängelsetiden. Detta ifrågasätts inom rättspsykiatrin, och man betvivlar kriminalvårdens förmåga att kunna ge adekvat vård.

 

NILS WIKLUND

docent

JENNIE ANDERSSON

fil kand

ANNA NORÉN-KARLSSON

fil mag; samtliga vid institutionen för beteende-, social- och rättsvetenskap,

avdelningen för psykologi, Örebro universitet

 

 

Svensk rättspsykiatri är i ett förändringsskede, och Psykansvarskommitténs

lagförslag skulle kunna innebära stora förändringar inom rättspsykiatrin och kriminalvården. Om reformen träder i kraft kan den börja gälla från år 2005 eller 2006. Lagstiftningen inom rättspsykiatrins område har varit under ständig debatt, och det har historiskt sett alltid varit svårt att hitta riktigt bra lösningar. Denna artikel bygger på en rapport av två av artikelförfattarna [1].

 

»Tillräknelighet«

 

I de flesta kulturer brukar psykiskt sjuka människor som begått brott behandlas med en straffrättslig särställning jämfört med brottslingar utan psykisk sjukdom. I Sverige gällde detta redan i de gamla landskapslagarna (»dräper avvita någon …«). Under 1700-talets upplysningstid växte den klassiska straffrättsskolan fram, som framhöll principen om samma straff för samma brott. Straffets huvudsyfte var att förebygga återfall i brottslighet, och straffet skulle innebära ett sonande av skulden, men detta gällde endast de »tillräkneliga« brottslingarna. Med tillräkneliga brottslingar avsåg man personer som »ägde en fri vilja«. De som var otillräkneliga saknade en fri vilja och kunde därför inte beläggas med skuld och skulle inte straffas, eftersom de inte var moraliskt ansvariga för sina brott. Olof Kinberg (1873–1960), Sveriges förste professor i rättspsykiatri, var kritisk till den klassiska straffrättsskolans idéer och menade att straff skulle tjäna ett syfte och ha ett ändamål. Enligt Kinberg skulle brottslingar med ett uttalat psykiatriskt vårdbehov hänvisas till rättspsykiatrisk vård, och deras medicinska och sociala problem skulle lösas av tränade fackmän. Brottsbalken från 1965 var starkt påverkad av Kinbergs tankegångar och ville bryta sambandet mellan ansvar för brottslig handling och påföljd [2]. Även de psykiskt sjuka som tidigare varit straffria skulle kunna dömas för brott, men brottslingarnas vårdbehov fick en avgörande roll: Påföljden skulle då bli psykiatrisk vård. Samtidigt som Brottsbalken trädde i kraft började man influeras av behandlingskritiska idéer. År 1977 lade Bexeliuskommittén fram ett betänkande med förslag om väsentliga inskränkningar i möjligheten att döma brottslingar till psykiatrisk vård. I Socialberedningens slutbetänkande 1984 ville man beskära möjligheten att döma till psykiatrisk vård, och man förordade att vanliga påföljdsregler skulle tillämpas i så stor utsträckning som möjligt. Målsättningen var att åstadkomma en åtstramning av bestämmelserna, så att färre psykiskt störda lagöverträdare skulle kunna dömas till psykiatrisk vård [2].

 

Aktuella lagar med ny terminologi

 

En ny lagstiftning om psykiatrisk vård av lagöverträdare trädde i kraft år 1992. I den regleras förutsättningarna för rättspsykiatrisk vård, hur vården ska utformas och vem som fattar beslut i olika avseenden. I förhållande till den gamla lagen har man velat anpassa språket till nutida terminologi, stärka rättsskyddet för såväl den dömde som allmänheten och begränsa möjligheterna att döma till psykiatrisk vård. Henrik Belfrage och medarbetare visar i uppföljningsstudier att antalet personlighetsstörda brottslingar som dömdes till rättspsykiatrisk vård sjönk kraftigt efter lagändringarna 1992 [3] . Reformen innebar bl a att begreppet »allvarlig psykisk störning« infördes i lagstiftningen och ersatte den gamla terminologin »sinnessjukdom, sinnesslöhet eller psykisk abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom«. Till allvarlig psykisk störning räknas tillstånd av psykotisk karaktär, tillstånd med störd verklighetsuppfattning och med symtom av typen vanföreställningar, hallucinationer och förvirring, exempelvis

till följd av hjärnskada, svårartade personlighetsstörningar, allvarliga depressioner med självmordstankar, alkoholpsykoser och de psykoser som kan drabba narkotikamissbrukare [4]. Hänsyn tas även till personliga förhållanden i övrigt som kan bidra till att personen har behov av psykiatrisk vård. Förändringarna medförde en bättre överensstämmelse mellan den straffrättsliga regleringen och den allmänna

vårdlagstiftningen. Det s k fängelseförbudet kvarstår: Om någon gör sig skyldig till ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning får personen inte dömas till påföljden fängelse. Om personen vid undersökningstillfället inte längre är i behov av vård kan han eller hon emellertid inte överlämnas till rättspsykiatrisk vård. Att inte kunna utdöma något frihetsberövande alls förefaller otillfredsställande, men problemet tycks ytterst sällan uppträda i praktiken. Rättsmedicinalverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för rättspsykiatri, rättsmedicin, rättskemi och rättsgenetik och Socialstyrelsen är tillsynsmyndigheten för de rättspsykiatriska vårdenheterna.

 

Särskild utskrivning prövas av länsrätt

 

En nyhet i lagen från 1992 var att rätten beslutar om särskild utskrivningsprövning, som innebär att länsrätten beslutar om permission, frigång och när vården ska upphöra (omprövas med sexmånadersintervall). Vården ska upphöra när det inte längre till följd av den psykiska störningen finns risk för att patienten återfaller i brottslighet av allvarligt slag. För fortsatt vård krävs dels att återfallsrisken kvarstår, dels att den psykiska störningen kvarstår (om än inte längre allvarlig).

 

Rättspsykiatrisk undersökning – villkor

 

En rättpsykiatrisk undersökning måste göras om man överväger att överlämna den

tilltalade till rättspsykiatirsk vård med eller utan särskild utskrivningsprövning. (För rättspsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning kan det räcka med en § 7-undersökning.) Beslut om rättspsykiatrisk undersökning får bara meddelas om den misstänkte erkänt gärningen eller övertygande bevisning lagts fram om att den misstänkte har begått brottet i fråga. De häktade bor och vårdas på den rättspsykiatriska avdelningen under tiden för undersökningen, som ska genomföras inom fyra veckor. I undersökningsarbetet deltar läkare (rättspsykiater), psykolog och kurator samt vårdpersonal. De flesta av dem som genomgår en rättspsykiatrisk

undersökning bedöms lida av någon form av psykisk störning. Enligt en studie [2] lider 30 procent av någon psykossjukdom, 30 procent får någon personlighets-störningsdiagnos och 20 procent får missbruksdiagnos.

 

Rättspsykiatrisk vård i varje län

 

I varje län i Sverige finns tillgång till rättpsykiatrisk vård, ofta vid särskilda psykiatriska avdelningar på allmänna psykiatriska sjukhus. Det finns också fem speciella rättspsykiatriska enheter som har specialkompetens för behandling av allvarligt psykiskt störda brottslingar, s k högriskbrottslingar. Behandlingsprogram-men har till stor del lokala profiler: Växjö har fokuserat på behandling av sexual-brottslighet och Sundsvall på våldsbrottslighet. Från dessa avdelningar skrivs patienten vanligen ut till allmänpsykiatriska enheter eller till kommunal vård [3]. Henrik Belfrage och Göran Fransson menar att patienter som inte får eftervård ofta riskerar onödiga återfall. Multiproblematik – psykiska, beteendemässiga och miss-bruksproblem – är vanligt liksom att patienter från institutioner senare hamnar mellan olika behandlingsformer. På grund av dessa faktorer kan konsekvenserna bli att personerna i fråga återfaller i missbruk och kriminalitet [3].

 

Riskbedömningar inom vissa gränser

 

I lagstiftningen från 1992 betonades behovet av riskbedömningar samt vikten av att inte bara överväga lagöverträdarens behov av psykiatrisk vård utan också väga in samhällsskydd och återfallsrisk [3]. Riskbedömningar var något nytt inom svensk lagstiftning, och kunskaperna var bristfälliga. Forskning på området visar dock att riskbedömningar inom psykiatrin numera går att göra med ganska god precision [3]. Inom klinisk rättspsykiatri använder man sig av instrumenten HCR-20, Violent Risk Assessment, Scheme Spousal Assault Risk Assessment Guide, Sexual Violent Risk –20, Psychopathy Checklist-Revised (PCL-R) och PCL Screening Version (PCL:SV) [3]. Användningen av riskbedömningsinstrument är dock än så länge högst begränsad i klinisk rättspsykiatri.

 

Socialstyrelsen kritisk

 

År 2000 gav Socialstyrelsen ut en uppföljning och utvärdering av psykiskt störda lagöverträdare [5]. Där redovisas bakgrund, vårdtider och återfall i brott. Rapporten betonar att den rättspsykiatriska vården bör samordnas på nationell nivå och att uppföljning måste ske kontinuerligt så att behandlingsprogrammen ska kunna utvecklas och utvärderas. Man påpekar att både allmän- och rättspsykiatrin måste öka sin kompetens för riskbedömningar och riskhantering. Två år senare kom ytterligare en rapport från Socialstyrelsen [6], en granskning av om rättspsykiatrin uppnått sitt syfte att reducera återfallen i brott. Resultatet var nedslående; många återföll i brott såväl under pågående vård som efter utskrivning. Socialstyrelsen hävdade att den rättspsykiatriska vården inte visade någon påvisbar effekt vad gäller att reducera återfall i brott. Den enda faktor som visade effekt var missbruksvård, varför vikten av effektivare missbruksvård betonades. Rapporten ledde till en omfattande debatt bland de verksamma inom rättspsykiatrin (se nedan), och Socialstyrelsens slutsatser upplevdes av många som vinklade och felaktiga.

 

Problem, konstaterar utredning

 

År 1999 tillsatte regeringen en kommitté (Psykansvarskommittén) för att utreda frågor om ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare. Resultatet blev ett betänkande [7], där förslagen till lagändringar innebar att psykiskt störda personer som begår brott ska kunna dömas till fängelse, och om de har psykiatriskt

vårdbehov ska de få den vård de behöver under tiden för fängelsestraffet. När patienterna är färdigvårdade inom rättspsykiatrin ska de överföras till kriminal-vården och sitta av sitt straff i fängelse. Det nuvarande systemet ger upphov till en rad problem, enligt kommittén. Ett av problemen är den särskilda utskrivnings-prövningen, som medför att personer kan hållas kvar i sluten vård, trots att det inte längre är motiverat av medicinska skäl. Detta ger upphov till etiska konflikter, där vården riskerar att bli förvaring och där psykiatrin används till andra syften än vård och behandling. En del personer som får påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård för mindre allvarlig brottslighet vårdas under mycket långa tider och till stora kostnader. Ett annat problem är bestämmelserna i Brottsbalken om fängelse-förbudet för psykiskt störda lagöverträdare, enligt kommittén. Det kan leda till att man inte kan döma till en rimlig påföljd i enlighet med brottets svårighetsgrad (en grundtanke i den klassiska straffrättsskolan). Om någon begått brott under påverkan av allvarlig psykisk störning får påföljden inte bestämmas till fängelse. Om det vid domtillfället inte längre föreligger någon allvarlig psykisk störning kan

påföljden inte heller bestämmas till rättspsykiatrisk vård. Detta är otillfreds-ställande, enligt kommittén, och gör det svårt att hitta en tillräckligt ingripande påföljd, särskilt om brottet är allvarligt. Fängelseförbudet leder också till att vissa påföljder inte får användas för psykiskt sjuka lagöverträdare, t ex villkorlig dom eller skyddstillsyn i förening med samhällstjänst. Konsekvensen kan bli att psykiskt störda lagöverträdare får strängare påföljd än andra lagöverträdare. Ett annat problem, enligt kommittén, är samhällsskyddsaspekterna, som nu endast kan upprätthållas genom att man dömer den psykiskt störde lagöverträdaren till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. En person som överlämnats till rättspsykiatrisk vård kan komma att friskförklaras efter kort tid och på så sätt komma ut i samhället igen. De psykiskt störda lagöverträdarna ska därför, enligt förslaget, dömas till fängelse, och eventuell vård ska ges under tiden för fängelsestraffet. Kommittén betonar att om denna vård ska bli tillfredsställande måste kriminalvården bli bättre på att hantera frågor om psykiskt störda. Rättspsykiatrisk vård ska fortfarande finnas kvar som benämning på den psykiat-riska tvångsvård som ges under straffets verkställighetstid. Ett annat förslag är att återinföra tillräknelighetsbegreppet för några få av de psykiskt sjuka. En av Olof Kinbergs principiellt viktigaste insatser var att detta begrepp avskaffades vid Brottsbalkens införande och att även de psykiskt sjuka därmed betraktas som ansvariga för sina handlingar. För både friska och psykiskt sjuka krävs dock uppsåt för att brott ska föreligga.

 

Kontroversiellt lagförslag

 

Trots att Psykansvarskommitténs lagförslag innebar ett radikalt brott mot en lång-varig rättspsykiatrisk tradition i synen på psykiskt sjuka lagöverträdare har den offentliga debatten om lagförslagen varit begränsad. En orsak kan vara att betänkandet framfördes i politisk enighet. Remissinstanserna har dock i väsentliga delar varit negativa. Rättspsykiatrins allmänna verksamhet har däremot debatterats flitigt under en följd av år. Ofta har diskussionerna tagit fart efter någon allvarlig händelse, t ex när en utskriven patient återfallit i grov brottslighet. I debatten betonas ofta samhällsskyddsaspekterna. Även Socialstyrelsens rapporter har väckt upprörda känslor.

 

Debatt upprör känslor

 

Nina Rehnqvist och Helena Silfverhielm skrev i ett debattinlägg att den rätts-psykiatriska vården i Sverige allvarligt har misslyckats [8]. De hänvisade till Socialstyrelsens rapport [6], vars resultat visade att återfallen var många: Mer än var femte patient begick nya brott efter utskrivningen och nästan var tredje dömdes

för nya brott, ofta grova våldsbrott, under pågående vård. Rehnqvist och Silfverhielm påtalade att de som döms till rättspsykiatrisk vård får ett frihetsberövande på obestämd tid och menade att detta kan skapa en frustration för den intagne, vilket kan leda till våldsbrott under pågående vård. Vårdmiljöerna är ofta otidsenliga, med oro och trängsel, vilket ytterligare missgynnar tillfrisknandet. Rehnqvist och Silfverhielm frågade sig om måluppfyllelsen ligger på den nivå som skulle uppnås utan någon vård alls, eller om den till och med är sämre. De antydde alltså att psykiskt störda lagöverträdare skulle ha återfallit i brott i samma grad eller till och med i lägre grad om de inte fått någon rättspsykiatrisk vård över huvud taget [7].

 

Vinklat vilseledande

 

Henrik Belfrage hävdade att Socialstyrelsens rapport om den rättspsykiatriska vårdens misslyckande är vinklad och snedvriden, att författarna är kända kritiker av rättspsykiatrin och att det handlar om ett medvetet försök att vilseleda allmänhet och politiker [9]. Han anser att det är ett grundläggande krav i all utvärderings-forskning att arbeta med kontrollgrupper (vilket saknas i Socialstyrelsens rapport) och, om detta är omöjligt, att åtminstone relatera sina resultat till annan forskning. Thomas Lerner menade att brottslingar som genomgår rättspsykiatrisk under-sökning och sedan döms till vård klarar sig bättre än brottslingar som efter under-sökningen hamnar i fängelse [10]. Preliminära resultat visar att psykpatienter löper större risk att begå brott under vårdtiden än personer som får ett tidsbegränsat fängelsestraff. Efter avslutad vård eller avtjänat straff är situationen den motsatta – de fängelsedömda begår oftare brott än de som behandlats på rättspsykiatrisk klinik. Clas Hollstedt ansåg också att man inte kan dra några slutsatser om den rättspsykiatriska vårdens effekter utifrån Socialstyrelsens rapport, där ingen kon-trollgrupp finns och tidssamband redovisas som om de vore orsakssamband [11]. Socialstyrelsens kunskap på området ifrågasattes av cheföverläkarna på nästan alla rättspsykiatriska regionkliniker [12]. Kritiken riktade sig mot hur Socialstyrelsen hanterar sitt tillsynsansvar. Visserligen görs en stor del av behandlingsarbetet inom både rättspsykiatrin och annan sjukvård utan att det finns vetenskaplig evidens för dess nytta, men de menade att Socialstyrelsen skulle kunna bidra i det arbetet på ett mer konstruktivt sätt. Nina Rehnqvist svarade att hon beklagade att hon formulerat sig på ett felaktigt sätt [13]. Hon menade att det medfört att fokus flyttats från det man ville diskutera – hur den rättspsykiatriska vårdens kvalitet och resultat kan förbättras – och ansåg att det behövs mer forskning rörande behand-lingsmetoder och andra åtgärder för att minska risken för återfall i brott, framför allt under vårdtiden men också efter.

 

Barbarisk brutalisering

 

Thomas Eriksson hävdade att det skulle innebära en kraftig brutalisering av svensk straffrätt om förbudet mot att döma psykiskt sjuka till fängelse skulle upphävas, en brutalisering som för tankarna till barbari [14]. Helen Uliczka, som var ledamot i Psykansvarskommittén, påpekade att många psykiskt störda inte får det stöd de behöver [15]. Efter avslutad vård blir de hemlösa, med ökad benägenhet att åter-falla i brott för att kunna överleva. De blir också lätt offer för och utnyttjas av andra kriminella. Ibland släpps de ut från vården direkt till gatan igen, och intagna som betecknats som farliga har rymt och begått nya brott. Hon lyfte fram svårigheten med att ha höga krav på säkerhet samtidigt som de etiska kraven ska uppfyllas. Sten Levander menade att etiken inom rättspsykiatrin måste diskuteras innan vi inför ett nytt system [16]. Han betonade att långa uppföljningstider för de färdig-vårdade rättspsykiatriska lagöverträdarna är bättre än långa inlåsningstider. Kontrolltiden kan bli mycket lång men måste vara bättre än en lika långvarig meningslös och dyrbar inlåsning.

 

Etiska dilemman

 

Även Gwen Adshead betonade att den rättspsykiatriska vården väcker många etiska dilemman [17]. Rättspsykiatrin representerar två världar där man ska ta hänsyn till både medicinen och lagen. Enligt Adshead hålls psykiskt störda lag-överträdare inlåsta längre än andra som begått exakt samma brott men inte har en psykisk störning. Hon menar att det kan bero på politiska påtryckningar, speciellt när fallet har uppmärksammats i medierna. Det är inte svårt, enligt Adshead, att föreställa sig att den psykiskt störda brottslingens intressen ligger nederst på vilken prioriteringslista som helst, och det eftersom brottslingarna klassas som »skyldiga« och därför inte kan hävda samma moraliska krav som andra. Många av de etiska dilemman som finns inom rättspsykiatrin beror på att patienterna ofta anses sakna

värde av samhället i övrigt. Nils Wiklund menade att ett samhälles behandling av psykiskt sjuka är ett mått på dess humanitära nivå [18]. Den väntade lagreformen innebär en radikal brytning med en lång tradition, att psykiskt sjuka ska få vård i stället för fängelse. De psykiatriska vårdresurserna i fängelserna är otillräckliga, och i fängelsemiljön far de psykiskt sjuka särskilt illa. Konsekvensen kan bli att framtida farlighet snarare ökar, och det finns risk för att ogenomtänkta lagförslag skapar nya problem, som måste »lappas och lagas« med nya lagar.

 

Diskriminerande kränkning

 

I betänkandet finns också ett förslag att särskilt farliga lagöverträdare bland de psykiskt sjuka ska kunna dömas till tidsobegränsat frihetsberövande, vilket döms ut av Torbjörn Tännsjö [19]. Att internera psykiskt sjuka brottslingar på obestämd tid i preventivt syfte strider mot artikeln 5:1 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Kränkningar av de mänskliga rättigheterna blir inte mindre, enligt Tännsjö, om de utförs på ett diskriminerande sätt gentemot de psykiskt sjuka.

 

Hur förbättra rättspsykiatrisk vård?

 

Inom rättspsykiatrin är man i stora stycken överens om att den rättspsykiatriska vården måste förbättras – men inte om hur detta bäst ska ske. Konsekvenserna av de föreslagna lagändringarna måste klargöras innan de genomförs. Man betvivlar kriminalvårdens förmåga att ta hand om psykiskt sjuka lagöverträdare och ge den vård de behöver. Kriminalvården har knappast de resurser, erfarenheter och kunskaper som krävs. Konsekvenserna kan bli att många av de psykiskt sjuka kommer att fara mycket illa i fängelsemiljön. Reformen kan förväntas få motsatt effekt vad gäller att förebygga återfall i brott, med försämrad rehabilitering, som i stället skapar onödigt mänskligt lidande. Förutsättningarna för rehabilitering av de psykiskt störda våldsverkarna är betydligt bättre om de döms till vård än om de döms till fängelse, eftersom de psykiatriska vårdresurserna i fängelserna är helt otillräckliga och synen på de intagna helt annorlunda. De psykiskt sjuka lagöverträdarna är ofta isolerade och utslagna, och de har missbruksproblem och högre dödlighet än andra. Fängelsemiljön kan mycket väl förstärka en kriminell identifiering.

*

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden:

Inga uppgivna.

 

Referenser

 

1. Andersson J, Norén-Karlsson A. Personalens upplevelse av den rättspsykiatriska vården. Örebro universitet, BSR, Avdelningen för psykologi, 2002.

2. Lidberg L, redaktör. Svensk rättspsykiatri. En handbok. Lund: Studentlitteratur; 2000.

3. Belfrage H, Fransson G. Swedish forensic psychiatry. A field in transition. Int J Law Psychiatry 2000;23:501-14.

4. Grönwall L, Holgersson L. Psykiatrin, tvånget och lagen. Stockholm: Norstedts

Juridik; 2001.

5. Psykiskt störda lagöverträdare. Stockholm: Socialstyrelsen; rapport 2000-15-002.

6. Rättspsykiatrisk vård: utvärdering – omvärdering. Stockholm: Socialstyrelsen; rapport 2002-103-1.

7. Psykansvarskommittén. Psykisk störning, brott och ansvar. SOU 2002:3.

8. Rehnqvist N, Silfverhielm H. Var tredje återfaller i brott. Dagens Nyheter 2002 maj 16; DN debatt.

9. Belfrage H. Medvetet försök att vilseleda. Dagens Nyheter 2002 maj 23; DN debatt.

10. Lerner T. Vård är bättre än fängelse. Dagens Nyheter 2002 maj 21; DN debatt.

11. Hollstedt C. Socialstyrelsen och rättspsykiatrin: Med sådana vänner – behöver vi fiender? Läkartidningen 2002;99:2876.

12. Ahlberg J, Hagelbäck F, Karlsson C, Kristiansson M, Kullberg G, Källberg G, et al. Ta ifrån Socialstyrelsen ansvaret. Dagens Nyheter 2002 maj 26; DN debatt.

13. Rehnqvist N. Närvaron av personal en självklarhet, missbruksbehandling ett bristområde. Läkartidningen 2002;99:2877.

14. Eriksson T. Brutalt att döma psyksjuka till fängelse. Dagens Nyheter 2002 aug 11; DN debatt.

15. Uliczka H. Rättspsykiatrin en tillgång i det brottsförebyggande arbetet. Läkartidningen 2001;98:2638-9.

16. Levander S. Rättspsykiatri och kriminalpolitik – etiken måste diskuteras innan vi inför ett nytt system. Läkartidningen 2000;97:5512-9.

17. Adshead G. Care or custody? Ethical dilemmas in forensic psychiatry. J Med Ethics 2000;26:302-5.

18. Wiklund N. Inget fängelse för sjuka. Svenska Dagbladet 2002 okt 20; Brännpunkt.

19. Tännsjö T. Riktiga livstidsstraff mer rättvist. Dagens Nyheter 2002 juni 8; DN debatt.

 

= artikeln är referentgranskad

” Många av de etiska

dilemman som finns inom rättspsykiatrin beror på att

patienterna ofta anses sakna värde av samhället i övrigt.