till startsida
Tidigare publicerad i Uppsala Nya Tidning, 17 maj, 2005
En häxprocess anatomi
av Nils Wiklund
Anders Agell är inte ensam om att hävda att de båda läkarna i det uppmärksammade styckmordet på Catrin da Costa 1984 är oskyldiga. Det unika är att han är en av de ytterst få rättsvetare som försöker göra något åt det problem för rättsväsendet som det innebär att oskyldigt dömda har svårt att få upprättelse, även när bevisningen tydligt pekar på att de är oskyldiga, skriver Nils Wiklund, docent i rättspsykologi.
Genom att vidhålla sin oskuld begick kapten Dreyfus just det fosterlandsförräderi, till vilket han kanske från början var oskyldig. Det hävdar i alla fall prästen i Hjalmar Söderbergs historiett Kyrkofadern Papinianus. Söderberg låter prästen i novellen renodla ett intressant resonemang: Prästen menar att domare är människor som kan missta sig, och att många sannolikt blivit skyldigt dömda. Men det är en stor lycka att man i allmänhet förblir okunnig om dessa fall, och det är dåraktigt och brottsligt att försöka få en under lagliga former avkunnad dom upphävd, att för en enda persons skull vilja rubba det allmänna förtroendet för rättskipningen.
Papinianus var en högt respekterad rättslärd under senromersk tid, men ingen kyrkofader, och jag tvivlar på att de åsikter Hjalmar Söderberg tillskriver honom är historiskt korrekta. Papinianus vägrade att rättfärdiga kejsar Caracallas mord på sin bror (och medregent), och blev därför själv mördad genom kejsarens försorg år 212 e Kr.
Hjalmar Söderbergs tankeväckande novell berör ett klassiskt problem, nämligen att den högsta rättvisan kan bli den största orättvisan: ”Summum jus, summa injuria” (Cicero). Sociologen Max Weber menade att rättsordningar först brukar utvecklas mot ökad rättssäkerhet, men om systemet blir alltför avancerat kan det komma att motverka rättssäkerheten. Professor emeritus Anders Agell anknyter till Webers uppfattning i sin spännande skrift Anatomin av en häxprocess. Agell är en ledande auktoritet inom svensk civilrätt; hans (och Malmströms) lärobok i civilrätt trycks nu i 19:e upplagan. Han skrev år 2003 en resningsansökan för de två läkare som fråntogs sina legitimationer år 1991, sedan Kammarrätten funnit att de skulle ha styckat en kvinnokropp. Resningsansökan avslogs – till Agells förvåning – vilket han menar tyder på ett systemfel av den art som Max Weber diskuterade.
Professor Agell är inte ensam om att hävda att läkarna är oskyldiga. Det unika är att han är en av de ytterst få rättsvetare som försöker göra något åt det problem för rättsväsendet som det innebär att oskyldigt dömda har svårt att få upprättelse, även när bevisningen tydligt pekar på att de är oskyldiga. Andra yrkesgrupper har försökt hjälpa till i enskilda fall. Journalister har några gånger lyckats få till stånd upprättelse för oskyldigt dömda, och vittnespsykologer har i enstaka fall fått gehör för utredningar som visat att någon varit oskyldigt dömd. Men jurister har tidigare inte reagerat nämnvärt över de oskyldigt dömda och svårigheterna att få upprättelse. Professor Agells initiativ är därför av stor betydelse. Han hävdar att i ett klart fall av justitiemord är det önskvärt att resning kan beviljas med ett mindre strängt nyhetskrav (för resning krävs vanligen helt ”ny” avgörande bevisning). Även Justitiekanslern har uppmärksammat problemen, vilket är hoppingivande.
Att läkarna friades från mordåtalet upprörde många, eftersom tingsrätten samtidigt skrev att läkarna styckat offrets kropp. Stödet för detta påstående utgjordes av det som den ene läkarens dotter skulle ha berättat för sin mor (”moderns berättelse”). Många kritiker menade därför att läkarna ändå måste ha varit skyldiga till mord, men att de friades i brist på bevisning. Agell håller med dessa kritiker. Om styckningen verkligen vore bevisad, kunde det hållas för säkert att läkarna också vållat kvinnans död. Varje annat alternativ är alltför osannolikt. Felet med resonemanget är bara att läkarna ingalunda styckat något lik, något som Agell tydligt visar i sin resningsansökan.
Bevisningen i Kammarrätten 1991 är lätt att sammanfatta. ”Moderns berättelse” tillmättes inte längre någon vikt, eftersom den visat sig otillförlitlig i en sakkunniggranskning. I stället användes en beviskedja i fyra led, som förutsatte att varje länk i kedjan var helt säker.
1. Ett fotohandlarpar identifierade allmänläkaren som en person som lämnat in bilder på likdelar tre år tidigare.
2. Styckningen måste ha skett av en expert, alltså måste han ha haft en medhjälpare (obducenten).
3. De två läkarna hade iakttagits av ”damen med hunden” vid ett tillfälle flera år tidigare, alltså ljög de om att de inte umgicks.
4. Ett vittne hade sett obducenten och den aktuella kvinnan vid ett tillfälle. Alltså ljög han om att han inte kände henne.
Om beviskedjan brister någonstans faller hela resonemanget, och Agell hävdar att alla fyra länkarna brister:
1. Fotohandlarparets identifiering var otillförlitlig, vilket visats av bland annat Birgit Hellboms publicerade analys.
2. Styckningen behövde inte ha skett av en expert, vilket bland annat Socialstyrelsens rättsliga råd deklarerat.
3. Vittnesmålet av ”damen med hunden” är otillförlitligt, eftersom det alltid är svårt att minnas ett okänt ansikte efter flera år.
4. Obducenten sågs troligen tillsammans med sin fästmö.
Anders Agells skrift väcker en rad fundamentala frågor om själva rättssystemet: Vilka förhållanden i rättsapparaten har möjliggjort händelseutvecklingen och vilka förändringar är önskvärda? Hur vanliga är justitiemord? Fallet aktualiserar också etiken i massmedia och frågan om massmedias påverkan på domstolar.
”Sanningen är en sällsynt gäst i våra rättssalar”, sade en polisutredare i en intervju med Lars Borgnäs. Jurister hävdar gärna att man inte kan nå den absoluta sanningen; det räcker med att åklagaren har ”visat” att tillräcklig bevisning föreligger. Det är filosofiskt korrekt att man sällan kan nå fram till en absolut sanning, men det får inte leda till den postmodernistiska uppfattningen att en sanning är så god som en annan. Det är oroande när sinnet för vad som är sant eller falskt allt mer går förlorat. Att värna om vår förmåga till saklighet, objektivitet och sanningssökande är viktigt i hela samhället men framför allt inom rättsväsendet, och det finns faktiskt alltid en sanning, även om den kan vara mödosam att arbeta fram. Vi måste alla försöka utveckla sinnet för vad som är sant och falskt, så att vi inte faller offer för allmänt spridda pseudosanningar.
Nils Wiklund
