TV-ockultism

Underhållande TV-ockultism – eller bristande etik

 

av Adrian Parker & Nils Wiklund

 

Det finns ett stort intresse hos allmänheten för TV-program om det paranormala och det ockulta. Flera inblandade kanaler (särskilt TV 3, 4+, och 5) sänder program som Mind control, Förnimmelse av mord, Insider, Andarnas makt, Tidigare liv, Crossing over etc. Hur skall tittarna ställa sig till syftet med dessa program och deras tillförlitlighet? Några av de aktuella programmen försöker att avvärja kritisk granskning genom att lägga till ett förbehåll, t.ex. så här: ”Detta är ett program om parapsykologi. Vissa hävder att medial förmåga finns men vi låter dig som tittare avgöra vad som är sant. Programmet presenteras som ren underhållning.”

 

Men är detta rimligt? Underhållningsvärdet för många tittare ligger i att undersökningsmetoderna gör anspråk på att vara pålitliga, dvs. att det handlar om verklighet och inte om fiktion eller trollkonster. Men metoderna står i skarp kontrast till den seriösa parapsykologi, som har vunnit respekt genom att ha utvecklat en rigorös metodologi för att utvärdera paranormala påståenden. Vilka, om ens något, av alla dessa program når upp till en acceptabel etisk och vetenskaplig standard för sådan underhållning? Eller handlar de om pseudopsykologi förklädd i vetenskaplig skepnad med en dold Brask-lapp: ”Skall inte tas på allvar”?

 

I programserien Mind Control, med trollkarlen Derren Brown, framgår inte att Brown är trollkarl Han utför en rad ”experiment” och tittaren luras med en pseudopsykologisk förklaring, om hur effekten åstadkoms genom att preparera offren med s.k. subliminala bilder (dvs. bilder som påverkar på ett omedvetet plan) eller att Brown kan läsa andras tankar. Effekten var så enastående att vänner till en av oss (A.P.) ringde för att tala om hur imponerade de blivit av den enorma makt över människor som de trodde att psykologer besitter. Lite generad fick jag desillusionera dem genom att förklara att subliminal perception och eventuella paranormala förmågor aldrig visat sig kunna uppnå så kraftiga effekter, och

att det i själva verket rör sig om enkla trollerikonster, s.k. mentalism. Utöver sedvanliga fingerfärdigheter handlar mentalism om hur imponerande effekter kan skapas genom en blandning av suggestioner, psykologiska knep och fuskmoment. Derren Brown är också en s.k. gatumagiker (street magician). Gatumagiker använder en mängd arrangerade effekter och regisserar och klipper i inspelningar så att resultatet verkar imponerande. Samma kritik om urvalet av inspelat material kan riktas mot många av de övriga program som handlar om mediala kommunikationer (dvs. kontakter med avlidna personer). Kanal 5:s Förnimmelse av Mord konfronterade tittaren med många märkliga exempel, då medierna gav precis information om mordplatsen och även namn och andra personliga uppgifter som

stämde för de avlidna, men det finns obegränsade möjligheter att regissera bort de försök där medierna misslyckas och att endast visa de allra bästa försöken.

 

Det finns även andra invändningar. Det påstås i programmen att all information om fallen hemlighölls för medierna, men de flesta av mordfallen var tidigare omskrivna i pressen och rikskända mordgåtor. Att hitta fram till mordplatsen var teoretiskt möjligt genom att använda omedvetna kroppsliga ledtrådar från kamerateamet. Detta behöver inte innebära att medierna medvetet fuskat, utan det finns anledning att tro på dem, när de säger att de upplever kontakten med de avlidna. Fenomen som hypnos och multipel personlighet visar att många människor har förmåga att leva sig in i olika roller. Denna förmåga behöver inte alls vara något sjukligt, utan kan snarare vara ett tecken på empati och kreativitet.

 

Denna tolkning betyder att många medier lever sig in i en roll, där de försöker ge råd och hjälp, men att de inte är bluffmakare, något som Robert Aschberg däremot anklagar dem för i sitt program Insider. Man kan visserligen hålla med Aschberg att medierna borde vara mindre anspråksfulla beträffande för vad som kan uppnås, men Aschbergs egna försök att avslöja bluff inom det ockulta området klarar inte heller en kritisk granskning. Programmet var ett angrepp på Lunds universitet för att tillåta ”ockultism” inom universitet genom att inrätta en professur i parapsykologi. Påståendet grundades på att ett par spiritualistiska medier fanns bland de sökande (naturligtvis utan att vara behöriga för tjänsten). Inget nämndes däremot om att bland de sökande fanns tre professorer och fem docenter, att tjänsten är rubricerad att vara inom huvudämnet psykologi, och att liknande professurer i andra länder snarare har gagnat universitetens goda rykte genom ämnets betoning på metodisk stringens.

 

Ett medium som har varit föremål för en livlig debatt är det amerikanska mediet John

Edward. Hans program Crossing over är aktuellt på svensk TV. Edward använder sig av en teknik som kallas ”cold reading”, som går ut på att först ge ut en serie vaga och allmängiltiga påståenden. Reaktionerna på dessa påståenden ger ledtrådar , som hjälper till att sedan formulera mera specifika och ofta korrekta påståenden. ”Hot readings” handlar om att använda andra ledtrådar som kan finnas i form av ålder, kläder och utseende hos besökaren, och även Internet erbjuder goda möjligheter att få fram persondata.

 

Edward kan t.ex. rikta sig mot en viss kvinna i publiken och säga: ”Jag får namnet Katherin – Vem är hon?” När vederbörande faktiskt visar sig heta Katherine, är det lätt att bli imponerad. Men frågan hade också klassats som en ”träff”, även om det var någon i en lång rad av vänner, bekanta eller släktingar med detta namn. Man vet inte heller hur mycket samröre Edward och medarbete har haft med publiken före inspelningen för att fånga upp information om besökarna. Detta kan vara förklaringen till när Edward får träffar som är svåra att vifta bort som cold readings t.ex. när han pratar vidare med denna dam. Han säger till Katherin, som nyligen har förlorat sin man: ”Ni har varit vid Niagarafallen – ni hittade en fjäder, eller?” Att som amerikan ha besökt ett turistställe som Niagara är inte så märkligt, men att de under besöket hittade en fjäder (som hennes barn trodde var skickad från deras döda pappa) kan

vara svårare att bortförklara utan att spekulera om fusk.

 

Ett positivt tecken är att vissa producenter håller på att bli medvetna om behovet av att göra sina program på ett sätt som tar hänsyn till ovanstående kritik. Den ursprungliga danska serien Andarnas Makt blev en succé i Danmark, men väckte också – av goda skäl – en storm av kritik. Producenten Tomas Breinholt, som ansvarade för serien, har en vetenskaplig utbildning, och han tog till sig kritiken och sökte hjälp för att förbättra upplägget. Många av dessa fall handlade om hemsökta hus, ”spökhus”. De allra flesta, om inte alla, upplevelser av spökeri kan förklaras genom en kombination av en suggestiv miljö, en överkänslighet för ljud- och ljusförändringar och personliga egenskaper, som gör att tvetydiga händelser tolkas inom ramen för det ockulta. Men ingen seriös forskare har hittills lyckats dokumentera sådana händelser med video- eller filmkamera på ett helt övertygande sätt. De mest svårförklarliga inslagen i den danska serien handlar inte om människors upplevelser av spökeri utan om utsagor av besökande medier. Ett av dessa medier, Marion Dampier, kom stundvis med imponerande berättelser, som sedan visade sig stämma med de uppgifter om husets historia, som senare efterforskning fick fram. En utsaga handlade om information om det särpräglade förflutna för en hemsökt restaurang i centrala Köpenhamn. Uppgifterna stämde

in på att restaurangen, som var byggd på en gravplats, varit föremål för ett dödligt attentat under kriget, och att det var populärt bland sjömän från ett visst fartyg. Trots att Dampier hade varit bosatt i London i 30 år, är det förstås inte uteslutet att restaurangens historia vid någon tidpunkt hade omnämnts i tidningar eller blivit känd för henne på annat sätt. Dessutom äger många intervjuer rum i hemmet, och då kan det ligga gamla fotografier och tillhörigheter framme, som kan ge ledtrådar. Producenten Tomas Breinholt tog till sig denna kritik i ett senare program, som handlade om den nyligen avlidne danske läkaren och professorn Plenbum Plum. Ett besök med engelska medier ägde rum utan att medierna fick förhandsinformation om fallet och en lokal hyrdes för sammankomsten. Även under dessa förhållanden lyckades medierna ange Plums medicinska bakgrund och att han var professor, och de beskrev en tavla och en klocka som hade speciell betydelse för familjen Plum. Det kan förstås röra sig om någon sofistikerad form av fusk. Hursomhelst räknas sådana beskrivningar inte som något slutgiltigt bevis för ESP (extrasensorisk perception), och än mindre för att det verkligen var Plum som kommunicerade, men det var ett välgjort program vars innehåll var tankeväckande.

 

En av de mest spektakulära programserierna var Tidigare liv som handlade om

reinkarnationsupplevelser. Utvalda personer hypnotiserades och fick suggestioner att regrediera till ett tidigare liv. Efter att deltagarna hade kommit med uppgifter om sina f.d. liv, fick de tillfälle att besöka platsen för sina tidigare liv. Det är dock välkänt att man genom suggestioner kan konstruera minnen som sätts ihop till en dramatisk inre pjäs. Den finske psykiatern Remi Kampman har visat hur upplevelser som verkade vara historiskt förankrade, fick sin förklaring när personen hypnotiserades en gång till, men denna gång med suggestionen att återuppleva källan till minnena. Då visade det sig exempelvis att försökspersonen för många år sedan hade råkat läsa om dessa fakta i en bok på bibliotek. Dessa övningar har likhet med hur man skapar ett s.k. ”falskt-minne-syndrom” (ökända från rättegångar till följd av falska minnesbilder om incest och satanistiska sammanvärningar). Poängen är att de falska minnesbilderna är helt övertygande för individen.

 

Förklaringen till att många uppgifter i Tidigare liv tycktes stämma bra överens med de platser deltagarna senare fick besöka, behöver dock inte ens ligga i glömda minnen från böcker eller andra källor. Deras uppgifter var ofta vaga och krävde efterforskning för att kontrollera. Resultatet kan t.ex. bero på att redaktionen letade tillräckligt länge, för att till slut hitta omgivningar som råkade stämma in. Enligt uppgifter från redaktionen utfördes två regressioner per person och den mest lovande valdes ut. Programledaren Pontus Gårdinger intog ett försiktigt och förnuftigt förhållningssätt, då han poängterade hur mycket som kunde handla om tillfälligheter.

 

Rena tillfälligheter tycks inte kunna förklara allt innehåll hos de mest slående fallen bland de tio som Tidigare Liv presenterade. De fall som påstås ha ägt rum inom de senaste 200 åren är lättast att kontrollera. Ett av dessa handlade om Jesper Boods ”tidigare liv” som fiskare på 1800-talet i Dunbar, Skottland. Jesper Bood gav tämligen preciserade beskrivningar av utseendet och utplaceringen på ett antal byggnader i staden. En del av dessa beskrivningar kan ha kommit till genom omedvetna erinringar från guideböcker, från Internet, eller andra källor. Men till skillnad från många påstådda reinkarnationsfall kunde Jesper ge namn och

födelseår på sin tidigare identitet. Visserligen är namnet John Smith ett ytterst vanligt engelskt namn men efterforskning visade att det år 1890 endast fanns två John Smith som levde i Dunbar. En av dessa var fiskare och född 1852, precis det namn och det födelseår som Jesper uppgav. Fiskare måste visserligen ha varit ett vanligt yrke i Dunbar men även hans pappas namn och hans yrke som smed, stämde. En del frågor uppstår dock:

 

Det är viktigt att veta hur urvalet av material för programmet gick till. Hur många av Jesper Boods minnesbilder stämde inte? Finns det någon tillgänglig litteratur där denna familj omnämns? Och sist men inte minst, stämmer underlaget för programmet med det som presenteras? En av oss (A.P.) tog kontakt med produktionsbolaget Strix och bad om tillgång till underlaget. Regissören och producenten för serien samtyckte och var samarbetsvilliga, men deras chef förbjöd att materialet lämnades ut. Det visade sig, märkligt nog, vara samme Robert Aschberg som i programmet Insider förde korståg mot ockultism. Man blir påmind om Lee Harvey Oswald, som förbryllade och förbluffade utredarna om Kennedymordet, genom att ha haft två entréer till sitt kontor – den ena skyltat för en pro-Castro verksamhet och den andra för en anti-Castro verksamhet. Aschberg uppgav som skenförklaring att han inte ville använda sina anställdas tid för att visa pärmen med underlaget, trots att betalning erbjöds för den tid som behövdes. Frågan är då om hans program uppfyller ens de etiska minimikrav på underhållning som man har rätt att ställa. Det behövs endast enkla och relativa billiga åtgärder för nå denna nivå. Underhållningsvärdet ligger ju till stor del i programmens anspråk

på att ge korrekt och saklig information. Ett program vars underlag inte kan kontrolleras är potentiellt desinformativt.

 

Det paranormala området har redan blivit ett stridsfält där New Age-anhängare löper amok med fantasifulla förklaringar om andevärlden, och fanatiska skeptiker försöker återinföra scientism som den dominanta religionen och bannlysa allt tal om eventuellt äkta fenomen, medan ortodoxa religiösa hellre tror på änglar än på ESP. Caroline Giertz, producent för Förnimmelse av Mord, och en av de producenter som är öppna för kritik, berättade att syftet med programmet inte var att övertyga folk om liv efter döden eller äktheten hos medial kommunikation utan snarare att få publiken att kritiskt diskutera dessa ämnen. Men med all sannolikhet kommer dessa fenomen att visa sig vara mer komplexa än de enkla förklaringar som hittills givits.

 

ADRIAN PARKER

Docent i psykologi

 

 

NILS WIKLUND

Docent i psykologi

 

Publicerad i Psykologtidningen, nr 17, 2004, s. 4-6, och i Sökaren, nr 1, 2005, s. 8-11