Till startsida

Följande artikel är i något förkortad form tryckt i Nämndemannen, nr 3, 2007, s. 16-17.

Vittnespsykologins utveckling i Sverige

 

av Nils Wiklund[1], docent i rättspsykologi

 

Under de första decennierna av 1900-talet var det ovanligt att domstolar fäste större tilltro till barns vittnesmål. Sakkunniga psykologer brukade då redovisa generell kunskap om bristerna i vår varseblivning och svårigheterna att minnas vad vi upplevt: minnesbilder förändras över tid och människor är suggestibla. Denna kunskap från flera decenniers forskning ledde till en allmän skepsis om vittnens uppgifter och framför allt barns berättelser.

 

Tack vare den vitt­nespsy­kologis­ka metoden som utvecklades från 1950-talet och framåt förändrades fokus och för första gången fick vi bättre möjligheter att visa när barns utsagor är grundade i verkli­ga upplevel­ser. Metoden utvecklades som en reaktion mot den generella misstron mot att fästa avseende vid barns berättelser. Genom begreppet utsagepsykologi betonades att det inte är barnets generella trovärdighet som skall bedömas utan de specifika utsagor som barnet gjort. Den syste­matis­ka utsagepsykologiska utred­ningen kunde visa när bar­nens utsagor kunde bedömas som verklighetsförankrade men också om berättelserna hade andra orsaker, t.ex. påverkan från vuxna, miss­för­stånd, förhörsef­fekter, fantasier osv. Bedömningar av en persons generella trovärdighet är mindre intressant, eftersom trovärdighet inte är någon konstant egenskap.

 

Metod

Även små barn kan lämna tillförlitliga utsagor om händelser de varit med om. Berättelser om verkliga upplevelser skiljer sig oftast på en mängd sätt från berättelser utan verklighetsbakgrund, men för att bedöma tillförlitligheten krävs en metodisk analys. Analysen av utsagornas uppkomstbetingelser och utvecklingshistoria är en nödvändig del av arbe­tet. En psykolog har inte möjlighet att säkert bedöma tillförlitligheten i utsagor, då ord står mot ord, enbart genom att sitta med under en huvudför­handling, lika litet som domstolens ledamöter. I utredningen prövas olika hypoteser som kan tänkas förklara utsagornas uppkomst.

 

Den s.k. formella strukturanalysen är en metod för att väga samman komplex information från olika källor. Den används för att granska allt material i målet: socialpsykologiska, individualpsykologiska och förhörspsykologiska delar relateras till generell psykologisk kunskap inom barn- och utvecklingspsykologi, perceptionspsykologi, minnespsykologi etc. Genom att polisförhör och utredningssamtal är inspelade på band går det att analysera eventuella ledande frågor, missuppfattningar, feltolkningar osv. Vittnespsykologens egna bandinspelade kontrollsamtal för att testa olika hypoteser analyseras på samma sätt.

 

Den utsagepsykologiska realitetsanalysen är en tolkningsmetod för att förstå innebörden i barnets utsagor. Språkliga analyser klargör innebörden i de ord som barnet använt, och hänsyn tas till kulturella skillnader och social- och utvecklingspsykologiska aspekter. Realitetskriterier (t.ex. homogenitet, unika detaljer, kompetenskriteriet) används för att bedöma om en utsaga återspeglar en verklig händelse. En allmän utgångspunkt är att verkligheten har genomslagskraft i utsagorna, men realitetskriterier får aldrig användas mekaniskt eftersom en berättelse kan vara lånad från en verklig händelse men i ett annat sammanhang än det aktuella.

Den utsageanalytiska metoden utvecklades i Sverige av professor Arne Trankell från 1950-talet och bygger på allmängiltigt vetenskapligt tänkande för att väga samman olika typer av information. Den kan användas för utsagor av både barn och vuxna.

 

1970- och 1980-talen

Det var egentligen först under 1970- och 1980-talet som den utsageanalytiska vittnespsykologin blev mer etablerad i svenskt rättsväsende. Antalet anmälningar om sexuella övergrepp mot barn ökade, vilket ledde till att åklagare, advokater och domstolar kände ökat behov av hjälp. Antalet vittnespsykologiska uppdrag ökade kraftigt under den här tiden, och Arne Trankell genomförde från slutet av 1970-talet särskilda utbildningar i utsageanalys.

 

Mot slutet av 1980-talet kom den allmänna misstron mot barns berättelser att ersättas av motsatsen. Många menade att ”barn inte kan ljuga om sådana här saker”. Även vissa psykiatriker och psykologer satte sin auktoritet i pant på att barns berättelser var ”trovärdiga” även när dessa inte var verklighetsgrundade. En grupp ”pseudovittnespsykologer” utan adekvat utbildning härmade den yttre formen för en utsagepsykologisk utredning, men kom så gott som alltid fram till slutsatsen att barnens berättelser var verklighetsgrundade. De kunde inte skilja på sanna och falska berättelser. Massmediala kampanjer framförde också budskapet att man inte fick ifrågasätta barns berättelser, och de vetenskapligt arbetande vittnespsykologerna motarbetades om de kom fram till att ett barns berättelse t.ex. hade påverkats av en vuxen. Två vittnespsykologer visade i det uppmärksammade styckningsmålet (där två läkare misstänktes för att ha mördat en kvinna och styckat hennes kropp) att ett litet barns påstådda utsagor om att ha bevittnat styckningen inte var tillförlitliga. Båda utsattes för massmediala kampanjer och den ena betecknades i medier som ”skandalpsykolog” och utsattes till och med för hot. Först nu, 15 år senare, tycks de flesta vara ense om att vittnespsykologerna hade rätt, men då hörde de till de få som vågade gå emot den allmänna opinionen. 

 

Nuläge

En praktisk svårighet som ibland uppkommer är att förmedla innehållet i ett utlåtande på mellan 50 och 100 sidor till domstolens ledamöter. Åklagare och försvarare kan ägna god tid åt att granska utlåtandena men det är svårt att begära att nämndemän, utan ersättning, i förväg skall studera sådana handlingar. Inte heller går det att under förhandlingen läsa upp så långa utlåtanden. Den sakkunnige kan kort sammanfatta innehållet i utlåtandet men då kan domstolens ledamöter egentligen inte bedöma hållfastheten i faktaunderlaget. Parternas utfrågning av de sakkunniga kan klargöra viktiga frågor, men kan ibland påverkas av åklagarens eller försvararens retoriska förmåga. Högsta domstolen har med rätta betonat att domstolarna inte okritiskt kan utgå från vad som sägs av anlitade psykologiska experter. När det är fråga om trovärdigheten hos en målsägande eller ett vittne måste domstolen alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet (HD dom DB 337, 1992).

 

De avarter av psykologi och psykiatri som förekommit i svenska domstolar, då sakkunniga påstått att ogrundade påståenden varit trovärdiga har lett till att oskyldiga blivit dömda till långa fängelsestraff. Den generella misstron mot sakkunniga har gjort domstolar mindre benägna att använda den hjälp som en korrekt utförd vittnespsykologisk utredning innebär, inte minst för att kunna fästa tilltro till barns vittnesmål, då ingen annan bevisning finns, men också för att visa när utsagorna inte har sin grund i verkliga upplevelser. Användningen av sakkunniga vittnespsykologer har därför minskat kraftigt under senare år. En konsekvens av detta är att tillgången på vittnespsykologiskt sakkunniga blir allt sämre. Flera av de mest kvalificerade vittnespsykologerna har gått i pension. Framtida utbildning av utsagepsykologer måste ske inom ramen för forskarutbildning, eftersom icke universitetsanknutna kurser visat sig ge otillräcklig metodkunskap. Men utan efterfrågan från rättsväsendet kommer knappast några experter att utbildas.

 

En risk när oskyldiga åtalas och fälls i domstolar, för att senare frias, är att mindre spektakulära fall av faktiska sexuella övergrepp inte uppmärksammas. De falska anklagelserna ingår inte sällan som en del i inflammerade vårdnads- och umgängestvister, där parterna ställer stora krav på åklagarens utredningsresurser genom att gång på gång framföra förnyade anklagelser. De verkliga övergreppsfallen riskerar därmed att hamna i skymundan. Varken domstolar eller åklagare har något intresse av att oskyldiga blir fällda, och det finns en risk att åklagare som ser sin bevisning förflyktigas i de ogrundade fallen avstår från att beivra brott också i de fall där övergrepp verkligen har skett. Att vittnespsykologer under senare år använts i mindre omfattning tycks i sin tur ha lett till att åklagare inte längre driver misstankar om sexuella övergrepp mot barn till åtal, om inte den misstänkte redan erkänt. Efter 50 år har vi på nytt hamnat i en liknande situation som gällde före 1950-talet. En allmän misstro mot barns berättelser gör att åklagare inte driver sådana mål till åtal.

 

---

 

[1] Nils Wiklund är tillsammans med Ulla Sjöström redaktör för boken Svensk vittnespsykologi. Utsagepsykologi i teori och praktik. (Studentlitteratur, 2004)